jPod - Douglas Coupland

jPod handlar om Ethan Jarlewski som jobbar som produktionsassisten på ett spelutvecklingsbolag. Teamet han jobbar i består av ett gäng minst sagt färgstarka personer med en lång rad udda intressen och egenheter. Tillsammans jobbar de för att hålla stånd mot företagets marknadsavdelning och deras ide att skriva in en sköldpadda som huvudkaraktär i skateboard-spelet de håller på att utveckla. jPod är namnet på teamet och kommer sig av att alla medarbetare i gruppen har efternanm som börjar på J. Har man en gång väl blivit placerad i jPod är det omöjligt att komma därifrån.

Ethans arbetsliv må vara en smula komplicerat men det är ändå bara en försmak av allt som pågår hemma hos hans familj. Vad skulle du själv säga om du blev uppring av din mamma på jobbet för att hon behöver hjälp att göra sig av med liket efter en biker hon skjutit nere vid sin hashodling i källaren? Eller om din bror en dag när du kommer hem har fyllt din lägenhet med insmulglade kinesiska slavarbetare?

Jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar när jag satte mig med den här boken. Jag räknade med att bli underhållen och road av smarta formuleringar, galna karaktärer och absurda situationer. Så blev det också så småningom, men först efter att jag varit både besviken och irriterad. Kanske var mina förväntningar för höga (jag älskade Alla familjer är psykotiska när jag läste den för ett antal år sedan) eller så tog dig mig ett tag att ställa om hjärnan till Coupland-läge. Boken växte över tiden och nu när jag är klar med den är minnesbilden positiv.

Jag misstänker att jag är mitt i prick i målgruppen för Douglas Couplands böcker och visst känns det ibland som att jag skulle kunna känna en del av personerna i boken. I just den här boken är stora delar av handlingen förlagd till ett företag som producerar datorspel; en bransch som jag själv varit inne och nosat på tidigare. Jag får nog också beteknas som en del av Google-generationen (inte bara pga min nuvarande arbetsgivare) och jag är bekant med att arbeta i pod. (Pod är ungefär det samma som grupp eller team men låter lite mer ”hippt och kreativt”.)

Med tanke på de familjer som beskrivs i både jPod och Alla familjer är psykotiska skulle det vara mycket intressant att se hur Douglas Couplands egen familj är. Jag undrar om familjemiddagarna där är lika skruvade som i hans böcker? 

Snabba Cash – Jens Lapidus

Bratt-wannaben JW jobbar hårt för att finansiera sitt stureplansliv med dyra kläder och blöta fester. Svartaxikörandet byts mot kokainlangande och allt större och större pengar börjar rulla in. ”Juggemaffian” jobbar på för att se till att pengar trillar från knark, smuggelsprit och prostitution m.m. Biffige och skräckinjagande Mrado ansvarar för att pengar kommer in via beskyddarverksamheten. Samtidigt rymmer streetsmarta lation Jorge från Österåker och är fast besluten om att komma tillbaka som någon att lite på inom kokainsvängen med hjälp av sina på kåken nyinlärda trix. Vägarna för de här tre peronerna kommer förr eller senare att mötas – vare sig de inblandade vill eller inte.

Innan jag läste boken hade jag hört den nämnas gång på gång av folk runt omkring mig, och det kändes som att jag var en av de få i det här landet som inte läst boken. Det scenariot brukar antingen göra mig helt anti till boken eller få mig nyfiken. Den här gången blev jag nyfiken, och det är ingenting jag ångar. Snabba Cash är en rak och lättläst bok där tempot hela tiden är högt. Det händer något som driver handlingen framåt på varje sida; en viktig händelse, en karaktärsbeskrivning som fördjupas, en saknad pusselbit som faller på plats etc. JW letar efter sin försvunna syster, Jorge vill hämnas på de som satte dit honom och Mrado vill ha en större del av kakan - allt detta visar sig vara förbundet på ett eller annat sätt.

De kretsar som beskrivs i boken är ganska långt ifrån mina egna, men visst tusan är det spännande att få en bild av hur det kan gå till i gangsterstockholm. Jag vet inte mycket om det, men vem vet – det kanske är så här det är?

Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist

Det är inte varje dag man stöter på svensk skräcklitteratur. Jag måste medge att det på samma gång lät både lockande och lite tveksamt med en bok om vampyrer i Blackeberg. Nu i efterhand är jag glad att jag gav boken en chans. Jag blev possitivt överraskad av hur spännande det kan vara att läsa skräckböcker (eller rysare, eller vad man nu kallar genrern); något som annars gör väldigt sällan. Det är alltid en hårfin gräns mellan att vara patetiskt och att vara spännande och intressant.

I Låten den rätte komma in får man följa Oskar som är runt tolv år och bor i stockholmsförorten Blackeberg. Oskar verkar vara en ganska ensam kille som dagligen får finna sig i mobbing och påhopp från sina skolkamrater. Visst fantiserar han om att slå tillbaka, men han gör inte så mycket mer åt situationen än att just fantisera. Det hela börjar ta en intressant vändning när han träffar på Eli ut på gården i bostadsområdet. Den mystiska och hemlighetsfulla flickan Eli visar sig så småningom vara en vampyr. Flera människor hittas mördade och tömda på blod i de omgivande områdena och jakten på vad man först tror är en ritualmördare inleds. Kan man vara vän med en vampyr? Känner en vampyr skuld inför sina offer?

Det kan vara för att jag sällan läser böcker ur den här genrern, men jag tycker hela tiden att det är mycket spännande att få läsa vad som händer härnäst då jag inte har en aning om hur det hela ska sluta. Just att det är så svårt att förutsäga vart handlingen är på väg är en av bokens stora styrkor. Jag tycker också att det är kul att boken utspelas i slutet på 70-talet. Jag var visserligen inte så gammal i början av 80-talet själv men miljön, prylarna, musiken m.m. känns ändå bekanta och det känns nästan lite nostaligst att läsa om att köpa en påse blandat smågodis i kiosken. (På den tiden var inte det någon färdig, fabriksförpackad blandning, utan blandades på plats av de ca 10 sorterna lösgodis som fanns i kiosken. Inga 200 sorters plockgodis där inte!)

På det stora hela är Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in en bra och mycket läsvärd bok. Om man kan med allt blod vill säga...

Johnny Cash: självbiografin - Johnny Cash och Patrick Carr

Det är inte särskilt ofta jag läser (själv)biografier och är därför rätt ovan på området. Jag vet inte riktigt varför, men jag har helt enkelt aldrig fastnad för det. Då och då gör jag dock ett undantag och Johnny Cash utgör ett av dessa. Jag gillar mycket av Johnny Cashs musik och som den mytomspunne person han är så var det lockande att få höra honom berätta om sitt liv med sina egna ord.

När jag läser biografin kan jag inte låta bli att hela tiden göra jämförelser med filmen ”Walk the Line” som med Joaquin Phenix i huvudrollen porträterar just Cash. Det är intressant att se både likehterna och skilnaderna. Det är framför allt den väldigt jobbiga episoden där Cashs äldre bror skadas svårt i en olycka och avlider jag tänker på. I filmen skuldbelägger Cashs far honom och säger saker som att gud tog fel son ifrån honom, och detta underliggande skuldbeläggande återkommer vid flera tillfällen i filmen. I boken beskrivs mer en period av djup sorg och saknad av en förlorad bror och son men den infekterade relationen mellan Johnny och hans far finns inte riktigt där. Kanske för att den aldrig fanns där och då, kanske för att det skulla vara för jobbigt att skriva om det själv.

Boken är full av historier från ett liv på turné och beskriver en djup kärlek till musiken. Dåtid varvas med nutid och allt genomsyras av den äldre Cashs livserfarenhet och den distans han med åren verkar ha fått till sitt liv som musiker. Familjen, kärleken till frun June och deras barn, är det som betyder mest.

Jag har bitvis lite svårt att hänga med när Cash beskriver musik som jag aldrig hört (eller ens hört talas om), men de partierna kan man skumma igenom om man vill. Det som är riktigt intressant är framför allt att höra om Cashs långa och hårda kamp mot sina egna demoner i form av droger och alkohol och hur detta påverkat honom och hans familj och vänner. Intressant är också han beskrivning av hur han sent i karriären hamnade på skivbolaget American Recordings och därigenom gjorde en comeback som heter duga och nåde ut till en helt ny och mycket yngre publik. Det är mycket tack vare denna comeback jag själv kommit i kontakt med Cash och sedan därefter letat mig tillbaka till hans tidigare musik också.

En intressant bok och om intressant personlighet. Väl värd att läsa för dig som är intresserad av att höra Johnny Cash egen berättelse om sitt liv.

Parfymen - Patrick Süskind

Parfymen är en bok som lockade mig med sin originella handling. I boken får vi följa Grenouille redan från det ögonblick han föds i ett smutsigt och stinkande 1700-talsparis av en mor som inte vill ha honom. Modern har inga intentioner att ta hand om sitt nyfödda barn och tänker lämna honom att dö bland fiskrenset från det stånd där hon jobbar. Denna plan sätter dock Grenouille stopp för genom att locka ditt folk med sitt desperata skrikande. Modern döms till döden för sitt tilltag och Grenouille får således växa upp som föräldralös.

Det som verkligen skiljer ut Grenouille från andra är dels hans alldeles fantastiskt starka luktsinne och förmåga att minnas lukter och dels det egendomliga faktum att han helt och hållet saknar egen kroppslukt. Människorna i hans omgivning har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är något med honom som gör att de blir illa till mods i hans närhet och därför allt som oftast stöter bort honom. Efter en minst sagt tuff uppväxt börjar Grenouille att utforska Paris fulla utbud av lukter ledd av sin fantastiska näsa.

Slumpen för honom i hans jobb som garvarlärling till parfymören Baldinis butik för en leverans av spanskläder som ska luktsättas. Att för första gången kliva in i denna värld av lukter får Grenouille att inse vad han vill göra med sitt liv. Den frustrerade Baldini är mitt uppe i processen att försöka kopiera den mycket populära parfymen Amor och Psyche för luktsättningen av spansklädret. Arbetet går inte alls som han tänkt sig och Greunouille talar sig till att få göra ett försök att själv kopiera parfymen. Hans unika luktsinne hjälper honom att på pricken kopiera parfymen. Detta blir inledningen på ett samarbete där Baldini tjänar stora pengar på Grenouilles tallang. Grenouille själv tjänar inte mycket på detta ekonomiskt sett och får ingen del av äran, men han får däremot börja lära sig den professionella parfymörens hantverk.

Jag ska inte fastna i att beskriva handlingen här, men Grenouille finner sin mission i att kunna samla in och kontrollera luktar; att lära sig utvinna lukterna från både levande och döda ting. Han börjar även lära sig att skapa dofter som hjälper honom att manipulera sin omgivning till att få olika intryck av honom beroende på vilken effekt han vill uppnå för stunden. Ena stunden vill han att ingen ska lägga märke till honom, den andra vill han få sympati och ytterligare en annan respekt och vördnad. Hans missions baksida är att den lukt han åtrår mest av allt är lukten av unga kvinnor och att han är beredd att göra vad som krävs för att bemäktiga sig denna lukt.

Handlingen i boken är som sagt ganska originell. Dock känner jag att kvaliteten varierar väldigt mellan olika delar av boken. Vissa partier är mycket spännande och välskrivna medan andra mest känns som sega transportsträckor eller mellanspel som boken hade klarat sig bättre utan. Nu måste man väl redan från början acceptera att detta inte är någon superrealistisk bok; det har den aldrig heller utgett sig för att vara; men periodvis blir det hela lite för utflippat på ett sätt som kliver utanför även de förutsättningar man accepterar när man börjar läsa boken. Denna varierande kvallitet gör att även mitt engagemang för boken varierar. Ibland är det spännande och fascinerande, ibland är det jönsigt och segt.

Innan jag började läsa boken hade jag hört från flera av flera av varandra oberoende källor att detta skulle vara en av de bästa böcker de läst. Med sådana omdömen i ryggen blir förväntningarna också rätt uppskruvade och jag tror att det är därför jag känner mig en aning besviken efter att ha läst boken. Den var bra, absolut, men jag hade förväntat mig mer och eftersom mina förväntningar inte infriades riktigt känner jag mig därför en aning besviken.

Ljuvaste dröm - Doris Lessing

Ljuvaste dröm är en bok som är svår att beskriva. Den innehåller så många olika komponenter att det är svårt att ge en kort beskrivning av vad den handlar, men jag ska ändå göra ett försök att summera de stora dragen. Huvudpersonen i boken, Frances, lever tillsammans med en rad andra människor i ett hus i London. Huset tillhör hennes f.d. makes mamma och befolkas förutom av den f.d. svärmodern och Frances och hennes söner även av sönernas vänner som kommer och går lite som de vill. Ex-maken, vänsterrevolutionären Johnny Lenox, dyker även han upp då och då och är alltid lika avgudad av de unga i huset som föraktad av Frances.

Huset i sig har en väldigt central plats i boken - både bildligt och bokstavligt – och har blivit något av en samlingspunkt för många ungdomar ur den generation som växte upp under 60-70-talen. I boken skildras bl.a. hur Frances får kämpa och slita för att få ekonomin att gå ihop och för att förse sina barn och alla deras inneboende och besökande vänner med mat och hur livet utvecklas för personerna i huset.

Ljuvaste dröm utspelas under en ganska lång tidsperiod vilket gör att man som läsare får ta del utvecklingen av flera karaktärers öden från det revolutionära 60-talet och flera årtionden framåt. Detta ger mig en kännsla av att känna personerna rätt väl då jag följ dem från deras stormiga tonår, via universitetsstudier (i vissa fall) och fram till vuxnåren mitt uppe i kariär och familjeskapande.

Många av ungdomarna i huset skulle förmodligen passa in under beskrivningen ”på glid”. (Jag gillar visserligen inte det begreppet själv, men det är nog ändå det som bäst beskriver vad det handlar om.) En del bjuds in att komma och bo i huset en period tills saker och ting ordnat upp sig på hemmafronten eller i skolan, medan andra mer eller mindra bjuder in sig själva, propsar på mat, husrum och rätt till ett privatliv och sedan visar sig vara väldigt svåra att bli av med. Mycket av detta görs i solidaritetens namn (och för att det är svårt att säga nej) och Frances är den person som får slita för att hålla ihop alla trådar. Munnar ska mättas och bråk avstyras samtidigt som hon ska finnas där för sina söner, vilka är i stort behova av att bearbeta avsaknaden av en far i tillvaron. Revolutionären Johnny verkar ha valt ”den goda saken” framför sina söner vilket, som man kan förstå, kan vara rätt svårt att hantera för den som valts bort.

Om det låter jobbigt att bo i f.d svärmors hus, vad sägs då om att utan att tillfrågas utses till att dessutom ta hand om den före detta mannens styvbarn från dennes nya (och tillika även det havererade) äktenskap? Man verkligen känner och delar Frances frustration av att få ägna så stor del av livet åt att passa upp på andra och jobba för att få vardagen att fungera. Vad hände med hennes eget liv? Vad hände med hennes planer och behov av att få tänka på sig själv åtminstone någon timme och då? Det här är den första boken jag läser av Doris Lessing men jag börjar förstå det jag hört sedan tidigare om att hon skulle vara vass på att skildra kvinnors öden. Nyss nämnda styvbarn från ex-makens nya äktenskap, Sylvia, får allt eftersom boken fortlöper en mer och mer framskjuten roll och man får under långa partier följa henne som vuxen då hon jobbar som läkare på en missionsstation i Afrikanska Zimlia.

Jag vet inte om det jag skrivit hittills gjort någon som inte läst boken klokare på vad den egentligen handlar om, så jag kan bara rekommendera den som är intresserad av att förstå detta bättre att läsa boken. Jag gillar den även om jag har svårt att beskriva den. För mig är det ofta på det sättet både med filmer och böcker som jag gillar – att det är svårt att beskriva vad de handlar om även om man gillar det. Vad handlar t.ex. Lost in Translation om? (En man som träffar en yngre tjej på ett hotell i Japan, och sedan hänger de med varandra ett par dagar – låter väl inte så där jättespännande kanske.) Jag har sagt det förut och jag säger det igen – fall inte för myten om att nobelpristagare är svåra, tunga och tråkiga. Ge dem en chans. Om inte annat kan du ju alltid säga att du läst boken men inte alls håller med Horace om att författaren är en värdig vinnare.

Snö – Orhan Pamuk

Snö av Orhan Pamuk utspelas i byn Karsk; en liten bergsby i de östra delarna av Turkiet. Poeten Ka, som lever som politsk flykting i tyska Frankfurt återvänder till sin bardomsby dels för att bevaka det nära förestånde lokalvalet och dels för att undersöka vad som kan liknas vid en epedimi av självmord bland unga kvinnor i trakten för en stor Istambultidnings räkning. Ka har även en mer privat punkt på sin agenda. Han hoppas träffa sin ungdomsförälskelse Ipek som han hört har lämnat sitt tidigare äktenskap. Detta innebär att Kas dröm om att en dag få gifta sig med henne faktsikt skulle kunna bli sann nu när hon inte längre är gift med en annan man. Problemet är bara att de inte träffats på väldigt länge och att han inte alls vet vad Ipek tycker om honom samt att han själv faktiskt inte vet speciellt mycket om henne mer om henne än att han är djupt förälskad i hennes skönthet.

Som för att rama in och isolera händelserna som skildras i boken och som för faller oupphörligen snö. Snön bara fortsätter att falla och falla och till slut är den lilla bergsbyn helt avskuren från omvärlden. Inga vägar är öppna, tågen står stilla och inte ens telefonförbindelsera fungerar. I skydd av denna isolering passar ledaren för ett kringresande teatersälskap att tillsammans med ett antal lokala upprorsmän iscensätta en politisk kupp, mitt på scenen i en fullsatt teater och i den första direktsäningen i Karsks lokal-TVs historia. Skotten som ekar från scenen och ut i salongen verkar först vara en del av föreställningen. Fler skott. Det är först när putsen börjar falla från väggarna och personer i publiken börjar falla ner blodiga och livlösa som insikten om det allvarliga i situationen sprider sig.

Pamuk lyckas i Snö att skapa en berättelse med många trådar som tillsammans vävs till en bärande helhet. Kuppen och de politska motsättningarna mellan sekulariserade republikaner och traditionalistiska islamister är en tråd, kärleken mellan Ka och Ipek en annan. Spänningarna mellan det västerländska och det österländska märks igenom hela boken. Snön är ett ständigt närvarande element som fyller flera funktioner. Dels isolerar det hela byn, dels bidrar det till att skapa den tysta och dämpade stämningen i staden och dels är den en inspirationskälla för Kas diktande. Fram tills han kom till Karsk har han inte skrivit en enda dikt på många år, men med snön som förlösande inspiration börjar dikterna åter att komma till honom.

Vem är det som är berättarrösten i boken? Är det kanske Pamuk själv som tittar fram i grävandet kring Kas öden i Kars och sedemera också i Frankfurt? Flera år efter det att händelserna i Karsk ägt rum försöker berättaren att pussla ihop bilen av sin vän Ka.

Många jag har pratat med om böcker brukar rygga tillbaka en aning inför att läsa nobelpristagare i tron att de alla är svårlästa och tunga att ta sig igenom. Visst, det finns en del fall där denna bild stämmer, men jag tycker absolut inte att man ska avskräckas från att läsa varken Pamuk eller någon annan nobellpristagare. Språket i Snö (nu har jag ju visserligen läst den svenska översättningen) flyter lätt och ledigt och temana i boken behöver inte bli djupare än man själv vill och orkar med. Om man vill kan man läsa boken på ett ganska ytligt plan och ha nöje av att bara ta del av alla händeler så som de framstå på ytan, och om man vill kan man läsa boken och även sjunka ner i funderingar kring de djupare, underliggande teman. Varför begår så många unga kvinnor i Karsk självmord? Hur ska man förhålla sig till kontrasterna som uppstår där väst möter öst? Är det rätt eller fel att förbjuda flickorna i skolan att bära slöja (även fast de själva tydligt har valt att göra det) med motivationen att de förtrycks via slöjan? En av de stora lärdomarna kring detta är förhoppningsvis att man bör skapa rum för alla dessa delar i ett samhälle – Vill du gå i kostym och slips som en västerländsk affärsman, så gör det. Vill du bära slöja för att din religion föreskriver det, så gör det. Det finns plats för båda sidorna. Vi behöver inte bestämma oss för en väg och förbjuda den andra.