fredag 28 mars 2008

Ljuvaste dröm - Doris Lessing

Ljuvaste dröm är en bok som är svår att beskriva. Den innehåller så många olika komponenter att det är svårt att ge en kort beskrivning av vad den handlar, men jag ska ändå göra ett försök att summera de stora dragen. Huvudpersonen i boken, Frances, lever tillsammans med en rad andra människor i ett hus i London. Huset tillhör hennes f.d. makes mamma och befolkas förutom av den f.d. svärmodern och Frances och hennes söner även av sönernas vänner som kommer och går lite som de vill. Ex-maken, vänsterrevolutionären Johnny Lenox, dyker även han upp då och då och är alltid lika avgudad av de unga i huset som föraktad av Frances.

Huset i sig har en väldigt central plats i boken - både bildligt och bokstavligt – och har blivit något av en samlingspunkt för många ungdomar ur den generation som växte upp under 60-70-talen. I boken skildras bl.a. hur Frances får kämpa och slita för att få ekonomin att gå ihop och för att förse sina barn och alla deras inneboende och besökande vänner med mat och hur livet utvecklas för personerna i huset.

Ljuvaste dröm utspelas under en ganska lång tidsperiod vilket gör att man som läsare får ta del utvecklingen av flera karaktärers öden från det revolutionära 60-talet och flera årtionden framåt. Detta ger mig en kännsla av att känna personerna rätt väl då jag följ dem från deras stormiga tonår, via universitetsstudier (i vissa fall) och fram till vuxnåren mitt uppe i kariär och familjeskapande.

Många av ungdomarna i huset skulle förmodligen passa in under beskrivningen ”på glid”. (Jag gillar visserligen inte det begreppet själv, men det är nog ändå det som bäst beskriver vad det handlar om.) En del bjuds in att komma och bo i huset en period tills saker och ting ordnat upp sig på hemmafronten eller i skolan, medan andra mer eller mindra bjuder in sig själva, propsar på mat, husrum och rätt till ett privatliv och sedan visar sig vara väldigt svåra att bli av med. Mycket av detta görs i solidaritetens namn (och för att det är svårt att säga nej) och Frances är den person som får slita för att hålla ihop alla trådar. Munnar ska mättas och bråk avstyras samtidigt som hon ska finnas där för sina söner, vilka är i stort behova av att bearbeta avsaknaden av en far i tillvaron. Revolutionären Johnny verkar ha valt ”den goda saken” framför sina söner vilket, som man kan förstå, kan vara rätt svårt att hantera för den som valts bort.

Om det låter jobbigt att bo i f.d svärmors hus, vad sägs då om att utan att tillfrågas utses till att dessutom ta hand om den före detta mannens styvbarn från dennes nya (och tillika även det havererade) äktenskap? Man verkligen känner och delar Frances frustration av att få ägna så stor del av livet åt att passa upp på andra och jobba för att få vardagen att fungera. Vad hände med hennes eget liv? Vad hände med hennes planer och behov av att få tänka på sig själv åtminstone någon timme och då? Det här är den första boken jag läser av Doris Lessing men jag börjar förstå det jag hört sedan tidigare om att hon skulle vara vass på att skildra kvinnors öden. Nyss nämnda styvbarn från ex-makens nya äktenskap, Sylvia, får allt eftersom boken fortlöper en mer och mer framskjuten roll och man får under långa partier följa henne som vuxen då hon jobbar som läkare på en missionsstation i Afrikanska Zimlia.

Jag vet inte om det jag skrivit hittills gjort någon som inte läst boken klokare på vad den egentligen handlar om, så jag kan bara rekommendera den som är intresserad av att förstå detta bättre att läsa boken. Jag gillar den även om jag har svårt att beskriva den. För mig är det ofta på det sättet både med filmer och böcker som jag gillar – att det är svårt att beskriva vad de handlar om även om man gillar det. Vad handlar t.ex. Lost in Translation om? (En man som träffar en yngre tjej på ett hotell i Japan, och sedan hänger de med varandra ett par dagar – låter väl inte så där jättespännande kanske.) Jag har sagt det förut och jag säger det igen – fall inte för myten om att nobelpristagare är svåra, tunga och tråkiga. Ge dem en chans. Om inte annat kan du ju alltid säga att du läst boken men inte alls håller med Horace om att författaren är en värdig vinnare.

måndag 24 mars 2008

Snö – Orhan Pamuk

Snö av Orhan Pamuk utspelas i byn Karsk; en liten bergsby i de östra delarna av Turkiet. Poeten Ka, som lever som politsk flykting i tyska Frankfurt återvänder till sin bardomsby dels för att bevaka det nära förestånde lokalvalet och dels för att undersöka vad som kan liknas vid en epedimi av självmord bland unga kvinnor i trakten för en stor Istambultidnings räkning. Ka har även en mer privat punkt på sin agenda. Han hoppas träffa sin ungdomsförälskelse Ipek som han hört har lämnat sitt tidigare äktenskap. Detta innebär att Kas dröm om att en dag få gifta sig med henne faktsikt skulle kunna bli sann nu när hon inte längre är gift med en annan man. Problemet är bara att de inte träffats på väldigt länge och att han inte alls vet vad Ipek tycker om honom samt att han själv faktiskt inte vet speciellt mycket om henne mer om henne än att han är djupt förälskad i hennes skönthet.

Som för att rama in och isolera händelserna som skildras i boken och som för faller oupphörligen snö. Snön bara fortsätter att falla och falla och till slut är den lilla bergsbyn helt avskuren från omvärlden. Inga vägar är öppna, tågen står stilla och inte ens telefonförbindelsera fungerar. I skydd av denna isolering passar ledaren för ett kringresande teatersälskap att tillsammans med ett antal lokala upprorsmän iscensätta en politisk kupp, mitt på scenen i en fullsatt teater och i den första direktsäningen i Karsks lokal-TVs historia. Skotten som ekar från scenen och ut i salongen verkar först vara en del av föreställningen. Fler skott. Det är först när putsen börjar falla från väggarna och personer i publiken börjar falla ner blodiga och livlösa som insikten om det allvarliga i situationen sprider sig.

Pamuk lyckas i Snö att skapa en berättelse med många trådar som tillsammans vävs till en bärande helhet. Kuppen och de politska motsättningarna mellan sekulariserade republikaner och traditionalistiska islamister är en tråd, kärleken mellan Ka och Ipek en annan. Spänningarna mellan det västerländska och det österländska märks igenom hela boken. Snön är ett ständigt närvarande element som fyller flera funktioner. Dels isolerar det hela byn, dels bidrar det till att skapa den tysta och dämpade stämningen i staden och dels är den en inspirationskälla för Kas diktande. Fram tills han kom till Karsk har han inte skrivit en enda dikt på många år, men med snön som förlösande inspiration börjar dikterna åter att komma till honom.

Vem är det som är berättarrösten i boken? Är det kanske Pamuk själv som tittar fram i grävandet kring Kas öden i Kars och sedemera också i Frankfurt? Flera år efter det att händelserna i Karsk ägt rum försöker berättaren att pussla ihop bilen av sin vän Ka.

Många jag har pratat med om böcker brukar rygga tillbaka en aning inför att läsa nobelpristagare i tron att de alla är svårlästa och tunga att ta sig igenom. Visst, det finns en del fall där denna bild stämmer, men jag tycker absolut inte att man ska avskräckas från att läsa varken Pamuk eller någon annan nobellpristagare. Språket i Snö (nu har jag ju visserligen läst den svenska översättningen) flyter lätt och ledigt och temana i boken behöver inte bli djupare än man själv vill och orkar med. Om man vill kan man läsa boken på ett ganska ytligt plan och ha nöje av att bara ta del av alla händeler så som de framstå på ytan, och om man vill kan man läsa boken och även sjunka ner i funderingar kring de djupare, underliggande teman. Varför begår så många unga kvinnor i Karsk självmord? Hur ska man förhålla sig till kontrasterna som uppstår där väst möter öst? Är det rätt eller fel att förbjuda flickorna i skolan att bära slöja (även fast de själva tydligt har valt att göra det) med motivationen att de förtrycks via slöjan? En av de stora lärdomarna kring detta är förhoppningsvis att man bör skapa rum för alla dessa delar i ett samhälle – Vill du gå i kostym och slips som en västerländsk affärsman, så gör det. Vill du bära slöja för att din religion föreskriver det, så gör det. Det finns plats för båda sidorna. Vi behöver inte bestämma oss för en väg och förbjuda den andra.