Hjärtdjur - Herta Müller

Dags för ytterligare en nobelpristagare att bli recencerad. Jag kan lika gärna erkänna direkt att jag aldrig blev riktigt klok på den här boken och därför är det något av en utmaning att skriva om den. Visa partier sögs jag in i rejält medan andra kändes som en utdragen gäspning. Bitvis kändes boken riktigt bra och lovande medan jag bitivs djup ifrågasatte varför Herta Müller fått nobelpriset. Högt och lågt om vart annat alltså.

I boken får man följa en grupp vänner och deras kamp för att få utrycka sig fritt, att kommunicera fritt i ett totalitärt samhälle. Hotet om ny förhör och bestraffningar hänger ständigt över dem och de måste hitta metoder för att veta om deras brev blivit lästa och koder i språket för att uttrycka sådant som man helst ser att hemliga polisen inte känner till. Språket har hela tiden en väldigt central roll i allt detta.

De partier jag gillar är när man verkligen får smaka på känslan av att leva i en diktatur; hur det är att vara annorlunda i en represiv stat. Här griper boken tag i mig och får mig att vilja läsa mer för att förstå mer och det är kanske de här delarana (eller känslorna de förmedlar i alla fall) som jag gärna sett mer av. Här förstår jag var nobelpriset kommer in i bilden.

De tråkigare partierna då? Ja, vad ska jag säga. De har inte satt några djupare spår hos mig och är därför svårare att beskriva. Kanske är det så att jag inte förstod lika mycket som man borde för att uppskatta det, men stora bitar av boken kändes väldigt platta och i mina ögon intetsägande. Här känns nobelpriset väldigt avlägset.

Det här är hittills den enda bok jag läst av Herta Müller och det är inte direkt så att jag längtar efter mer. Kanske är inte det här någon av hennes bättre böcker. Kanske är det jag som inte lyckats förstå hennes storhet.

Fladdermusmannen - Jo Nesbø

Fladdermusmannen är en helt ok Nesbø-bok men inte den bästa i serien om polisen Harry Hole. Jag gillade att Oslo och Norge i den här boken är bytt mot Sydney och Australien dit Harry skickats för att delta i utredningen av mordet på en norsk kvinna. Förutom mordutredning brottas Harry åter med spritbegäret samt träffar på kärleken. Det som först föreföll vara ett enskild mord visar sig vara ett i en lång rad av mord och våldtäkter på blonda kvinnor över hela Australien.

Boken innehåller precis som man kan förvänta sig (och begära!) en hel del spänning och oväntade vändningar. Spänningen var inte helt på topp från början men växte undan för undan genom boken och mot slutet var det ivrig sträckläsning som gällde för mig.

Om du gillar deckare och du gillar Jo Nesbø och serien om Harry Hole har jag inga problem att rekommendera Fladdermusmannen. Om du däremot är deckarskeptiker så tror jag inte att det här är boken som kommer att omvända dig.

Come back och nystart

Bryter nu radiotystnaden efter att ha legat lågt sedan november 2009. En lång tids uppehåll som beror på flera olika saker. Dels på att jag inte mäktat med att skriva så mycket och dels på att jag tyvärr inte heller läst särskilt mycket. Vet inte varför men jag tappade lässuget rejält ett tag där. Jag kan dock med stor glädje meddela att jag nu hittat tillbaka till läsningen igen på allvar.

Återkommer inom kort med recension av Jo Nesbøs Fladdermusmannen. Jag kan också meddela att jag skaffat en ebok-läsare (eller läsplatta, eller vad man nu vill kalla det). Jag har skaffat en iriver Cover Story och kommer så småningom även att skriva lite om den och hur det är att läsa eböcker. Jag måte bara hinna känna lite mer på den först.

Det går lite trögt

Det var värst vad skrivkramp kan hålla i sig länge. Tror bara att det finns en lösning - upp i sadeln igen! Att jag inte skrivit om böcker är inte samma sak som att jag inte läst något alls under nästan ett helt år. Kommer inte ihåg allt jag läst under året och kommer inte att skriva några djuplodande recensioner om de böckerna. För att nämna något guldkorn kan jag nämna Gomorra av Roberto Saviano. Mycket intressant läsning! (Som lite kuriosa kan nämnas att Saviano och jag är födda samma dag, samma år.)

Just nu läser jag Nextopia av Micael Dahlén. Också det en mycket bra och intressant bok. Dahlén sätter fingret på en lång rad tänkvärda saker om vår samtid (och förväntade framtid!) och jag kan varmt rekommendera den. Har lite kvar att läsa än och det återstår att se om jag kommer att prestera någon regelrätt recension. Kanske räcker det så här?

jPod - Douglas Coupland

jPod handlar om Ethan Jarlewski som jobbar som produktionsassisten på ett spelutvecklingsbolag. Teamet han jobbar i består av ett gäng minst sagt färgstarka personer med en lång rad udda intressen och egenheter. Tillsammans jobbar de för att hålla stånd mot företagets marknadsavdelning och deras ide att skriva in en sköldpadda som huvudkaraktär i skateboard-spelet de håller på att utveckla. jPod är namnet på teamet och kommer sig av att alla medarbetare i gruppen har efternanm som börjar på J. Har man en gång väl blivit placerad i jPod är det omöjligt att komma därifrån.

Ethans arbetsliv må vara en smula komplicerat men det är ändå bara en försmak av allt som pågår hemma hos hans familj. Vad skulle du själv säga om du blev uppring av din mamma på jobbet för att hon behöver hjälp att göra sig av med liket efter en biker hon skjutit nere vid sin hashodling i källaren? Eller om din bror en dag när du kommer hem har fyllt din lägenhet med insmulglade kinesiska slavarbetare?

Jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar när jag satte mig med den här boken. Jag räknade med att bli underhållen och road av smarta formuleringar, galna karaktärer och absurda situationer. Så blev det också så småningom, men först efter att jag varit både besviken och irriterad. Kanske var mina förväntningar för höga (jag älskade Alla familjer är psykotiska när jag läste den för ett antal år sedan) eller så tog dig mig ett tag att ställa om hjärnan till Coupland-läge. Boken växte över tiden och nu när jag är klar med den är minnesbilden positiv.

Jag misstänker att jag är mitt i prick i målgruppen för Douglas Couplands böcker och visst känns det ibland som att jag skulle kunna känna en del av personerna i boken. I just den här boken är stora delar av handlingen förlagd till ett företag som producerar datorspel; en bransch som jag själv varit inne och nosat på tidigare. Jag får nog också beteknas som en del av Google-generationen (inte bara pga min nuvarande arbetsgivare) och jag är bekant med att arbeta i pod. (Pod är ungefär det samma som grupp eller team men låter lite mer ”hippt och kreativt”.)

Med tanke på de familjer som beskrivs i både jPod och Alla familjer är psykotiska skulle det vara mycket intressant att se hur Douglas Couplands egen familj är. Jag undrar om familjemiddagarna där är lika skruvade som i hans böcker? 

Snabba Cash – Jens Lapidus

Bratt-wannaben JW jobbar hårt för att finansiera sitt stureplansliv med dyra kläder och blöta fester. Svartaxikörandet byts mot kokainlangande och allt större och större pengar börjar rulla in. ”Juggemaffian” jobbar på för att se till att pengar trillar från knark, smuggelsprit och prostitution m.m. Biffige och skräckinjagande Mrado ansvarar för att pengar kommer in via beskyddarverksamheten. Samtidigt rymmer streetsmarta lation Jorge från Österåker och är fast besluten om att komma tillbaka som någon att lite på inom kokainsvängen med hjälp av sina på kåken nyinlärda trix. Vägarna för de här tre peronerna kommer förr eller senare att mötas – vare sig de inblandade vill eller inte.

Innan jag läste boken hade jag hört den nämnas gång på gång av folk runt omkring mig, och det kändes som att jag var en av de få i det här landet som inte läst boken. Det scenariot brukar antingen göra mig helt anti till boken eller få mig nyfiken. Den här gången blev jag nyfiken, och det är ingenting jag ångar. Snabba Cash är en rak och lättläst bok där tempot hela tiden är högt. Det händer något som driver handlingen framåt på varje sida; en viktig händelse, en karaktärsbeskrivning som fördjupas, en saknad pusselbit som faller på plats etc. JW letar efter sin försvunna syster, Jorge vill hämnas på de som satte dit honom och Mrado vill ha en större del av kakan - allt detta visar sig vara förbundet på ett eller annat sätt.

De kretsar som beskrivs i boken är ganska långt ifrån mina egna, men visst tusan är det spännande att få en bild av hur det kan gå till i gangsterstockholm. Jag vet inte mycket om det, men vem vet – det kanske är så här det är?

Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist

Det är inte varje dag man stöter på svensk skräcklitteratur. Jag måste medge att det på samma gång lät både lockande och lite tveksamt med en bok om vampyrer i Blackeberg. Nu i efterhand är jag glad att jag gav boken en chans. Jag blev possitivt överraskad av hur spännande det kan vara att läsa skräckböcker (eller rysare, eller vad man nu kallar genrern); något som annars gör väldigt sällan. Det är alltid en hårfin gräns mellan att vara patetiskt och att vara spännande och intressant.

I Låten den rätte komma in får man följa Oskar som är runt tolv år och bor i stockholmsförorten Blackeberg. Oskar verkar vara en ganska ensam kille som dagligen får finna sig i mobbing och påhopp från sina skolkamrater. Visst fantiserar han om att slå tillbaka, men han gör inte så mycket mer åt situationen än att just fantisera. Det hela börjar ta en intressant vändning när han träffar på Eli ut på gården i bostadsområdet. Den mystiska och hemlighetsfulla flickan Eli visar sig så småningom vara en vampyr. Flera människor hittas mördade och tömda på blod i de omgivande områdena och jakten på vad man först tror är en ritualmördare inleds. Kan man vara vän med en vampyr? Känner en vampyr skuld inför sina offer?

Det kan vara för att jag sällan läser böcker ur den här genrern, men jag tycker hela tiden att det är mycket spännande att få läsa vad som händer härnäst då jag inte har en aning om hur det hela ska sluta. Just att det är så svårt att förutsäga vart handlingen är på väg är en av bokens stora styrkor. Jag tycker också att det är kul att boken utspelas i slutet på 70-talet. Jag var visserligen inte så gammal i början av 80-talet själv men miljön, prylarna, musiken m.m. känns ändå bekanta och det känns nästan lite nostaligst att läsa om att köpa en påse blandat smågodis i kiosken. (På den tiden var inte det någon färdig, fabriksförpackad blandning, utan blandades på plats av de ca 10 sorterna lösgodis som fanns i kiosken. Inga 200 sorters plockgodis där inte!)

På det stora hela är Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in en bra och mycket läsvärd bok. Om man kan med allt blod vill säga...