Ljuvaste dröm - Doris Lessing

Ljuvaste dröm är en bok som är svår att beskriva. Den innehåller så många olika komponenter att det är svårt att ge en kort beskrivning av vad den handlar, men jag ska ändå göra ett försök att summera de stora dragen. Huvudpersonen i boken, Frances, lever tillsammans med en rad andra människor i ett hus i London. Huset tillhör hennes f.d. makes mamma och befolkas förutom av den f.d. svärmodern och Frances och hennes söner även av sönernas vänner som kommer och går lite som de vill. Ex-maken, vänsterrevolutionären Johnny Lenox, dyker även han upp då och då och är alltid lika avgudad av de unga i huset som föraktad av Frances.

Huset i sig har en väldigt central plats i boken - både bildligt och bokstavligt – och har blivit något av en samlingspunkt för många ungdomar ur den generation som växte upp under 60-70-talen. I boken skildras bl.a. hur Frances får kämpa och slita för att få ekonomin att gå ihop och för att förse sina barn och alla deras inneboende och besökande vänner med mat och hur livet utvecklas för personerna i huset.

Ljuvaste dröm utspelas under en ganska lång tidsperiod vilket gör att man som läsare får ta del utvecklingen av flera karaktärers öden från det revolutionära 60-talet och flera årtionden framåt. Detta ger mig en kännsla av att känna personerna rätt väl då jag följ dem från deras stormiga tonår, via universitetsstudier (i vissa fall) och fram till vuxnåren mitt uppe i kariär och familjeskapande.

Många av ungdomarna i huset skulle förmodligen passa in under beskrivningen ”på glid”. (Jag gillar visserligen inte det begreppet själv, men det är nog ändå det som bäst beskriver vad det handlar om.) En del bjuds in att komma och bo i huset en period tills saker och ting ordnat upp sig på hemmafronten eller i skolan, medan andra mer eller mindra bjuder in sig själva, propsar på mat, husrum och rätt till ett privatliv och sedan visar sig vara väldigt svåra att bli av med. Mycket av detta görs i solidaritetens namn (och för att det är svårt att säga nej) och Frances är den person som får slita för att hålla ihop alla trådar. Munnar ska mättas och bråk avstyras samtidigt som hon ska finnas där för sina söner, vilka är i stort behova av att bearbeta avsaknaden av en far i tillvaron. Revolutionären Johnny verkar ha valt ”den goda saken” framför sina söner vilket, som man kan förstå, kan vara rätt svårt att hantera för den som valts bort.

Om det låter jobbigt att bo i f.d svärmors hus, vad sägs då om att utan att tillfrågas utses till att dessutom ta hand om den före detta mannens styvbarn från dennes nya (och tillika även det havererade) äktenskap? Man verkligen känner och delar Frances frustration av att få ägna så stor del av livet åt att passa upp på andra och jobba för att få vardagen att fungera. Vad hände med hennes eget liv? Vad hände med hennes planer och behov av att få tänka på sig själv åtminstone någon timme och då? Det här är den första boken jag läser av Doris Lessing men jag börjar förstå det jag hört sedan tidigare om att hon skulle vara vass på att skildra kvinnors öden. Nyss nämnda styvbarn från ex-makens nya äktenskap, Sylvia, får allt eftersom boken fortlöper en mer och mer framskjuten roll och man får under långa partier följa henne som vuxen då hon jobbar som läkare på en missionsstation i Afrikanska Zimlia.

Jag vet inte om det jag skrivit hittills gjort någon som inte läst boken klokare på vad den egentligen handlar om, så jag kan bara rekommendera den som är intresserad av att förstå detta bättre att läsa boken. Jag gillar den även om jag har svårt att beskriva den. För mig är det ofta på det sättet både med filmer och böcker som jag gillar – att det är svårt att beskriva vad de handlar om även om man gillar det. Vad handlar t.ex. Lost in Translation om? (En man som träffar en yngre tjej på ett hotell i Japan, och sedan hänger de med varandra ett par dagar – låter väl inte så där jättespännande kanske.) Jag har sagt det förut och jag säger det igen – fall inte för myten om att nobelpristagare är svåra, tunga och tråkiga. Ge dem en chans. Om inte annat kan du ju alltid säga att du läst boken men inte alls håller med Horace om att författaren är en värdig vinnare.