Snö – Orhan Pamuk

Snö av Orhan Pamuk utspelas i byn Karsk; en liten bergsby i de östra delarna av Turkiet. Poeten Ka, som lever som politsk flykting i tyska Frankfurt återvänder till sin bardomsby dels för att bevaka det nära förestånde lokalvalet och dels för att undersöka vad som kan liknas vid en epedimi av självmord bland unga kvinnor i trakten för en stor Istambultidnings räkning. Ka har även en mer privat punkt på sin agenda. Han hoppas träffa sin ungdomsförälskelse Ipek som han hört har lämnat sitt tidigare äktenskap. Detta innebär att Kas dröm om att en dag få gifta sig med henne faktsikt skulle kunna bli sann nu när hon inte längre är gift med en annan man. Problemet är bara att de inte träffats på väldigt länge och att han inte alls vet vad Ipek tycker om honom samt att han själv faktiskt inte vet speciellt mycket om henne mer om henne än att han är djupt förälskad i hennes skönthet.

Som för att rama in och isolera händelserna som skildras i boken och som för faller oupphörligen snö. Snön bara fortsätter att falla och falla och till slut är den lilla bergsbyn helt avskuren från omvärlden. Inga vägar är öppna, tågen står stilla och inte ens telefonförbindelsera fungerar. I skydd av denna isolering passar ledaren för ett kringresande teatersälskap att tillsammans med ett antal lokala upprorsmän iscensätta en politisk kupp, mitt på scenen i en fullsatt teater och i den första direktsäningen i Karsks lokal-TVs historia. Skotten som ekar från scenen och ut i salongen verkar först vara en del av föreställningen. Fler skott. Det är först när putsen börjar falla från väggarna och personer i publiken börjar falla ner blodiga och livlösa som insikten om det allvarliga i situationen sprider sig.

Pamuk lyckas i Snö att skapa en berättelse med många trådar som tillsammans vävs till en bärande helhet. Kuppen och de politska motsättningarna mellan sekulariserade republikaner och traditionalistiska islamister är en tråd, kärleken mellan Ka och Ipek en annan. Spänningarna mellan det västerländska och det österländska märks igenom hela boken. Snön är ett ständigt närvarande element som fyller flera funktioner. Dels isolerar det hela byn, dels bidrar det till att skapa den tysta och dämpade stämningen i staden och dels är den en inspirationskälla för Kas diktande. Fram tills han kom till Karsk har han inte skrivit en enda dikt på många år, men med snön som förlösande inspiration börjar dikterna åter att komma till honom.

Vem är det som är berättarrösten i boken? Är det kanske Pamuk själv som tittar fram i grävandet kring Kas öden i Kars och sedemera också i Frankfurt? Flera år efter det att händelserna i Karsk ägt rum försöker berättaren att pussla ihop bilen av sin vän Ka.

Många jag har pratat med om böcker brukar rygga tillbaka en aning inför att läsa nobelpristagare i tron att de alla är svårlästa och tunga att ta sig igenom. Visst, det finns en del fall där denna bild stämmer, men jag tycker absolut inte att man ska avskräckas från att läsa varken Pamuk eller någon annan nobellpristagare. Språket i Snö (nu har jag ju visserligen läst den svenska översättningen) flyter lätt och ledigt och temana i boken behöver inte bli djupare än man själv vill och orkar med. Om man vill kan man läsa boken på ett ganska ytligt plan och ha nöje av att bara ta del av alla händeler så som de framstå på ytan, och om man vill kan man läsa boken och även sjunka ner i funderingar kring de djupare, underliggande teman. Varför begår så många unga kvinnor i Karsk självmord? Hur ska man förhålla sig till kontrasterna som uppstår där väst möter öst? Är det rätt eller fel att förbjuda flickorna i skolan att bära slöja (även fast de själva tydligt har valt att göra det) med motivationen att de förtrycks via slöjan? En av de stora lärdomarna kring detta är förhoppningsvis att man bör skapa rum för alla dessa delar i ett samhälle – Vill du gå i kostym och slips som en västerländsk affärsman, så gör det. Vill du bära slöja för att din religion föreskriver det, så gör det. Det finns plats för båda sidorna. Vi behöver inte bestämma oss för en väg och förbjuda den andra.