Dags för ytterligare en nobelpristagare att bli recencerad. Jag kan lika gärna erkänna direkt att jag aldrig blev riktigt klok på den här boken och därför är det något av en utmaning att skriva om den. Visa partier sögs jag in i rejält medan andra kändes som en utdragen gäspning. Bitvis kändes boken riktigt bra och lovande medan jag bitivs djup ifrågasatte varför Herta Müller fått nobelpriset. Högt och lågt om vart annat alltså.
I boken får man följa en grupp vänner och deras kamp för att få utrycka sig fritt, att kommunicera fritt i ett totalitärt samhälle. Hotet om ny förhör och bestraffningar hänger ständigt över dem och de måste hitta metoder för att veta om deras brev blivit lästa och koder i språket för att uttrycka sådant som man helst ser att hemliga polisen inte känner till. Språket har hela tiden en väldigt central roll i allt detta.
De partier jag gillar är när man verkligen får smaka på känslan av att leva i en diktatur; hur det är att vara annorlunda i en represiv stat. Här griper boken tag i mig och får mig att vilja läsa mer för att förstå mer och det är kanske de här delarana (eller känslorna de förmedlar i alla fall) som jag gärna sett mer av. Här förstår jag var nobelpriset kommer in i bilden.
De tråkigare partierna då? Ja, vad ska jag säga. De har inte satt några djupare spår hos mig och är därför svårare att beskriva. Kanske är det så att jag inte förstod lika mycket som man borde för att uppskatta det, men stora bitar av boken kändes väldigt platta och i mina ögon intetsägande. Här känns nobelpriset väldigt avlägset.
Det här är hittills den enda bok jag läst av Herta Müller och det är inte direkt så att jag längtar efter mer. Kanske är inte det här någon av hennes bättre böcker. Kanske är det jag som inte lyckats förstå hennes storhet.
Inlägg
